· Uppdaterad

Det som fick mig att skriva den här texten var de förklaringar av begreppet ”ledning” som olika personer har delat med sig av på senare tid. Ledning är ett begrepp som alla gärna och utan tvekan förklarar när de tillfrågas. Mina iakttagelser har dock bekräftat att det sällan går att hitta två likadana svar.
Utan att uppehålla mig länge vid hur felaktiga eller vilseledande olika synsätt är, försöker jag ge några jämförelser och förklaringar av ett begrepp som å ena sidan är komplicerat och å andra sidan så utbrett och grundläggande som ledning.
Precis som allting har en orsak kan man säga detsamma om varför begreppet ledning har tagits i bruk. Aristoteles har sagt: ”Att klarlägga orsaken till varför ett visst föremål eller begrepp finns är det viktigaste i kunskapen”, och ledning som process är kunskapsmässig.
Om ledning inte kunde vara klart och entydigt begriplig skulle det inte heller behövas något sådant begrepp. Ingen tvivlar väl på att en kemist som påbörjar ett försök väljer sina utgångsämnen inte efter vätskans färg, lukt, mängd, behaglighet eller liknande, utan efter sammansättning, verkan osv. Alltså inte vilka vätskor som helst, utan mycket bestämda vätskor. H2SO4 är inte en sak för en kemist och något annat för en annan. De har inte heller någon överenskommelse om att allt som har med vätskor att göra ska kallas H2SO4 eller tvärtom. Oavsett om det betraktade objektet är materiellt eller inte är det i båda fallen viktigt att konkretisera det.
Vanliga synsätt på ledning och på begreppet ledning är ofta antingen egna påhitt eller härledda ur personlig erfarenhet av att göra något. Ett exempel är en definition hämtad ur en känd estnisk ledningskonsults föreläsningsanteckningar: ”Ledning är som bekant att uppnå resultat med hjälp av andra människor”. Den kan användas som ett bra exempel, eftersom en egenhändigt skapad definition presenteras som en allmänt känd sanning. Tyvärr är den varken allmänt känd eller sakligt korrekt. Sådana misstag förekommer till stor del därför att merparten av ledningslitteraturen under de senaste decennierna har hämtats från det positivistiska samhället och översatts direkt till estniska. Dessa synsätt är ensidiga, oftast skrivna av personer med bakgrund inom psykologi, och innehåller ofta även felöversatta ord. I flera fall handlar det också om erfarenhetsbaserade sammanfattningar av framgångsrika personer. Det som beskrivs är verksamhet och resultat som en gång någonstans ägt rum i en viss konkret miljö och vid en bestämd tidpunkt.
Sammanfattningsvis kan man säga att den ledningslitteratur som skrivits under de senaste decennierna till övervägande del hävdar att det är nödvändigt att utföra olika aktiviteter som rör människor och som handlar om att påverka människor. Det är otvivelaktigt viktigt att komma ihåg att ingen organisation kan fungera väl utan ett bra team. Tyvärr räcker det inte. Lika viktigt är allt som beror på människorna och allt som människorna är beroende av – deras aktivitet, intresse, förmåga, vilja osv. Slutsatsen av detta är att de mänskliga aspekterna ska tillmätas tillräckligt stor betydelse i ledningen, eftersom styrning (som omfattar delaktighet, inspiration, erkännande, stöd m.m.) är en del av ledningen.
Varför är allt detta så viktigt att vi talar om det?
Det är viktigt att förstå att allt vi gör inte är ledning, men att det på ett eller annat sätt är nära förknippat med ledning, beroende av ledning och påverkar ledningen. Man behöver veta att människor inte kan ledas, utom en själv. När det gäller andra handlar det om styrning, och som aktiviteter betraktar vi allt som styrningen är beroende av och som i sin tur är beroende av styrningen.
Det är bara processer som kan ledas. Eftersom även process är ett begrepp som kan tolkas på flera sätt preciserar jag också det. En process är en sammanhängande serie händelser som följer på varandra i tid. Förenklat kan man säga att det finns många aktiviteter som utgör eller hänger samman med ledning. Några av de viktigaste är analys av det förflutna och nuet. Prognoser om framtiden. Att utifrån kunskaper, färdigheter, erfarenheter och mycket annat och efter behov formulera mål och staka ut riktningen. Att skaffa de resurser som behövs för att nå målen och skapa förutsättningar för att använda dem. Att engagera människor i ett gemensamt handlande osv. osv. Ledning är en multikomplex process som består av en huvudprocess och flera förgrenade processer, sidoprocesser, hjälpprocesser, stödprocesser och tilläggsprocesser och möjligen även andra processer.
Hur väl ledda eller underledda de processer vi deltar i är beror på hur kompetenta de människor är som deltar i processen. Har de tillräcklig förmåga att förutse och känna igen? Hur förhåller de sig till det uppsatta målet och till problemet, dvs. motsättningen mellan det önskade och det verkliga? Hur stor är deras förmåga att engagera sig, och mycket annat.
När vi försöker skapa en förändring eller framkalla en utveckling startar vi en ny process, vars förlopp och resultat vi styr genom vår planering och vårt handlande.
Men hur blir en process ledbar och vad måste en ledare kunna ta hänsyn till i ledningsarbetet?
Endast en ledare som är tillräckligt informerad, bildad och erfaren, som skiljer mellan det väsentliga och det skenbara, möjligheten och verkligheten, nödvändigheten och tillfälligheten, innehållet och formen, det enskilda och det allmänna, orsaken och verkan och vet att verkan ibland kan vara orsaken, vet att kvalitet inte kan mätas, skiljer resultat från konsekvenser osv. Endast en sådan ledare kan betraktas som en kompetent och bra ledare. Så är det eftersom vi som ledare dagligen har att göra med alla dessa egenskaper, men alla dessa aspekter går inte att upptäcka utan en exceptionellt skarp blick och mycket noggranna iakttagelser. Allt detta är dock en förutsättning för att processerna ska kunna göras ledbara och ledaren ska bli processens verkliga ledare.
Var och en av oss kan börja leda en process, men man blir ledare med tiden, och förmågan att förutse, som anses vara ett mått på bildning, kan inte förvärvas över en natt. Den utvecklas som ett resultat av samverkan mellan lärande, forskning, erfarenhet, skapande och många andra aktiviteter. Om vi klarar det kan vi känna oss stolta över oss själva och föresätta oss att dela med oss till andra av det vi har uppnått och lärt oss.
Artikeln är skriven av Maario Laas, styrelseordförande för Wisecounter